För många år sedan när jag och min dåvarande sambo separerade hade vi 3 katter. Han hade köpt (och stod som ägare på) en och jag hade köpt (och stod som ägare på) två. När jag flyttade ut var det naturligt att jag tog med mig de katter som var mina och att han behöll sin. Hade jag inte haft ett eget boende som väntade hade jag kanske frågat om mina katter fick bo kvar hos honom ytterligare en tid och det hade de säkert fått, men jag är glad att det inte behövde bli så.

Det värsta är när man läser om separationer där ingen av parterna vill/kan ha kvar djuret i sitt nya liv. Även om man skaffar djur tillsammans måste man vara beredd att vara djurägare även om/när förhållandet tar slut. Eftersom alla förhållanden kan ta slut är det viktigt att redan innan det tar slut föreställa sig den situationen och vara överens om vem som har huvudansvaret för djuret. Jag tror inte att "delad vårdnad" är optimalt som långvarig lösning när det gäller djur.

#1: Bra att de löste sig till det bästa för er och era katter.

Katterna rår ju inte över människors känslor men i mitt tycke är vi alltid ansvariga för djurens mående.

Det du påpekar i slutet av ditt inlägg gör mig upprörd.

När vi var på jakt efter ett kattsällskap besöktes många djurhem.

På frågan om varifrån de fick sina katter fanns det alltid ett svar att människor skiljer sig eller ändrar bostadsförhållande och därför placerar katten på djurhem.

Själv tycker jag att det är tokfel att lämna in sin katt på ett katthem för att man går isär.

Ett djur är väl inget som man bara kan lämna bort när man inte trivs längre?

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/de-nya-vardnadstvisterna-allt-fler-brakar-om-husdjur

#2: Ja, det är obegripligt när kattägare i samband med separation även verkar tappa alla känslor för den gemensamma katten och inte ens har tid att sköta ev. omplacering själva. När egna omplaceringsförsök görs är det inte alltför ovanligt att katten annonseras ut med uttalat avlivningshot (!).

Att den egna katten dör är vanligtvis något varje kännande kattägare fasar inför och gör allt för att förhindra, men vid separation blir tanken på kattens död istället något kattägare helt kallt kan använda sig av för att "bli av med" katten så snabbt som möjligt. Antingen genom känslomässig utpressning (avlivningshot) eller genom faktisk avlivning.

När ansvaret för en katt överlåts till ett katthem skulle man kunna tro att skälen till det faktiskt är sista utvägen i en verkligt tragisk/svår situation, men ibland misstänker jag att det är tragiskt på ett annat sätt än man skulle kunna tro.

#4: Katthemmen fungerar i vissa fall som en avlösning för ett dåligt samvete och utnyttjas grovt.

Eller oxå är det den verksamheten som katthemmen ska specialisera sig på.

Själv skulle jag ha svårt med att lämna bort vår katt.

Det känns ju tillräckligt svårt när man behöver lämna bort till pensionatvistelse.

#5: Ja, det är ett svårt dilemma för katthjälpsverksamhet när ägares oönskade katter upptar platser på katthemmen som verkligt hemlösa katter hade behövt. Jag hoppas att de mest samvetslösa kattägarna åtminstone pressas att betala saftiga intagningsavgifter för den bekvämlighetstjänsten.

#6: Allra helst vill man ju att det ska finnas bättre utbildning för djurägare så att inte känslan om ett gosedjur tar över istället för att förstå att en katt, hund, … är varelser helt olika oss människor som kräver en stor anpassning av dess ägare inte tvärtom.

Varje potentiell djurägare som väljer bort att skaffa djur överhuvudtaget borde också få sin plats för de är viktiga.

När man skickar ut frågor på olika iFokus-sajter om huruvida man ska skaffa en hund eller en till katt borde automatiskt ge köpstopp.

Det är inte via pigga inlägg på en djursajt som man ska fatta beslut om katten ska få kattkompisar.

#7: Ganska ofta tycker jag faktiskt att det är bra när de som går i köptankar efterfrågar synpunkter och råd - innan det köpet genomförts. Det är t.ex. ett ganska vanligt misstag att skaffa "kattkompis" till en befintlig utekatt och i efterhand förvånas över att utekatten inte längre vill vara hemma. Sådana misstag kan undvikas.

Likaså när t.ex. unga personer (utan eget boende, utan fast inkomst och med oklara framtidsplaner) funderar på att "skaffa katt" utan tanke på vad det valet kan komma att betyda när det gäller ev. studier/arbete på annan ort, bostadsmöjligheter, resmöjligheter, ekonomi, nöjesprioriteringar och valmöjligheter. Sådana köp är oftast väldigt ogenomtänkta och kortsiktiga och de misstagen kan också förhindras.

Att köptankar offentliggörs ger också möjlighet att ge råd om vad som är viktigt att tänka på när man sållar bland annonserna. Då slipper köparen först i efterhand förstå hur tokigt det var att genomföra just det köpet.

#8: Så är det men lika många gånger får kattägare rådet att skaffa en katt till när det faktiskt finns problem i kattens miljö.

Om man inte har tid med katten är det bästa rådet då att skaffa en kattkomp osv.

Vi som varit med vet att visa ”dåliga” beteenden förstärks genom att skaffa fler kattkompisar.