Jag vet faktiskt inte. Jag ångrar än idag att jag valde att avliva en iller för x antal år sedan. Visst, mitt beslut berodde antagligen på okunskap men jag mår fortfarande illa när jag tänker på att ett djur fick sätta livet till pga min okunskap.

Skulle jag göra något grovt brott som skadar andra människor eller djur skulle jag nog avsky mig själv. Det skulle behövas att jag blev förlåten av den jag skadat om jag skulle kunna förlåta mig själv.

Jag har väldigt svårt för att man, trots terapi, ska kunna förlika sig med det man gjort, för det handlar ju om grova och oftast avskyvärda brott.

Att bli förlåten av en mamma, som t.ex. fått sitt barn våldtaget och mördat låter helt omöjligt för mig.

# 2 Precis! Inte många förlåter något sådant.

Sen är ju frågan varför man begår brottet. Är det pga psykos eller liknande sjukdom som gör att man inte är medveten om vad man gör, så tror jag det är lättare att förlika sig med vad man gjort när man blir frisk. Dock skulle jag vara livrädd för att bli sjuk igen.

Man behöver väl inte bli förlåten?

När jag var yngre hade vi ex-nazister som var och pratade på skolan. Dom hade gjort en del avsky värda saker, och te.x. en person som sitter i rullstol pga dom förlät dom inte.

Dom som går över till att bli "Normala" kommer alltid att ha kvar vad dom har gjort, hela sina liv.

Nu är det väl inte så att det är de som blivit utsatta som ska förlåta de gärningar någon gjort mot dom?

Utan att gärningsmannen ska förlika sig med sina handlingar och förstå acceptansens i de handlingar och gärningar h*n gjort!

Sen är det vär klart att man kan förlika sig med vad man gjort! Är det någon som snattat, eller begått ett grövre brott! Så inte tror jag oavsett vad man gjort så kommer kroppen till en gräns sen stänger man av, vilket resulterar i att man kommer inte att komma vidare i sin återanpassning, då måste man förlika sig med sina handlingar och på så sätt kunna komma vidare..

Så jag tror att det är minst lika eller bättre an att bara "Låsa in Busar" på anstalter eller psykkliniker

Ja, det är det som är poängen med forensisk terapi, att gärningsmannen ska kunna gå vidare. Men jag tror också att den lättaste vägen är att "stänga av" för att kunna gå vidare.

Men frågan är då; Hur mycket kan man förtränga och lägga locket på? Finns det någon risk att det nergrävda kommer fram vid fel tillfälle och kanske orsakar ännu mer skada?

Det är svåra saker, men ändock lite intressant att den här sortens terapi finns, även om det är i mycket liten skala.

Jag har accepterat det mesta jag har gjort i mitt liv. Varför skulle inte någon annan kunna acceptera det då?

# 7 Har du verkligen gjort så svåra brott som pedofili, mord osv?

#8 Nej, men jag har gjort en del dumma saker. Allt man gör går att leva med.

Det är bara lära sig. Det går att acceptera det man har gjort. Du kan ändå inte ändra på det, det enda du kan göra är att inte göra samma sak igen.

Tänker man så blir det garanterat lättare.

#9 Wow en riktig "badboy"??

Det låter mest patetiskt, det du säger..

Alla lär sig att leva med sig själva annars åtgärdar människan det! Antingen genom självmord eller utsätter sig för något så att någon annan gör det.

Men man väljer att bryta ihop eller att gå vidare, ser till mig själv i det läget..
Har inte alltid varit skötsam och lugn, men vid 17-års ålder stod jag brevid och såg min dåvarande flickvän bli ihjälkörd i en olycka.
-88 blev en dåvarande flickvän och hennes vännina mördade på en semester resa samt att vi missbruk stoppat ett antal vänner i jorden och ett antal har gått åt i sjukdomar och andra orsaker.

Inte bryter jag ihop av det men visst stänger man av vissa känslor men det tar inte bort dom och det finns tillfällen då dessa blommar upp igen.

Men visst kan man leva med det annars hade jag nog inte suttit här idag om jag ansåg att det inte var värt att fortsätta leva!

Och bara för att du Ijin har accepterat vad du gjort så är det ju inte säkert att dom du gjort så "dumt" emot accepterat dina handlingar.

Sen att du anser dina dumheter är överlevningsbara, så kanske du ska se lite längre och inse att det finns brott och handlingar som du endast sett på film och vissa människors öden och göranden inte finns i din närhet men dock i andras.

#10 Ah. Nej, jag är ingen badboy. Jag är en överlevare.

Jag bryr mig inte om dom jag gjort saker med accepterar mina handlingar.

Kommer det till den punkten då man gör något som du säger, rent filmartat dumt, så använder man resten av sitt liv åt att göra raka motsatsen till det dumma man gör.

Så ser jag det. Alla kan acceptera och överleva. Det är bara en fråga om vilja.

Sen bryr jag mig inte om du tycker det är patetiskt eller inte, jag skriver det jag tycker, det jag tänker, det jag vet. Om du tycker det är patetiskt är det din ensak, och jag bryr mig inte ett skit om det.

Försökte få till något klokt av alla tankar som far omkring i huvudet, men jag tyckte att #10 uttryckte sig bra och fick fram en del av det jag inte får till.

På något sätt måste man försöka leva vidare, även om det som hänt ploppar upp lite då och då, eller oftare beroende på vad som hänt, eller vad man gjort.

Jag kan kanske acceptera att någon stulit min cykel, men jag skulle aldrig acceptera att någon mördat någon i min närhet.

#10 Nej, ingen badboy. En överlevare.

Om du tycker det jag säger låter patetiskt är det ditt problem, det bryr jag mig inte ett skvatt om.

Jag bryr mig inte om andra accepterar mina handlingar.

Gör jag något så dumt som du beskriver det "Film aktigt" så lär jag spendera resten av mitt liv att göra motsatsen.

Nu orkar jag inte skriva mer, eftersom du bara kör med personangrepp ändå.

#13 Jo jag angriper dig personligen då du tror så mycket men du har ingen aning om vad frågan initialt rör sig om..

Det går bra att haspla ur sig en massa saker så som -jag har gjort si och så..

Men det är inget som är av vikt, om du sagt att jag har suttit inne för mord och lärt mig leva med det så kanske det varit intressant annars verkar det mest vara att du låter och försöker vera vara "badboy"..

*** redigerat av Sajtvärd ***

Vidare i att om du inte bryr dig om andra accepterar dina handlingar?

-Varför i hela friden gör du dom då? det är ju trots allt så att man värderas av sina handlingar i allas ögon om så inte vore så är det ju bara dumt att göra dom överhuvudtaget!

Nu tycker jag att det är dags att lugna ner sig här i tråden!

Man får lov att tycka det mesta om folk men inte skriva det här inne!

#14 Om du inte kan acceptera/respektera mitt sätt att leva och göra saker på så strunta i att kommentera det.

Om du tror att du har rätt över mig så bevisa det istället för att förolämpa, för du kommer aldrig att kunna bevisa att du har rätt om du kör på det sättet.

Jag är den jag är. Om du kallar mig badboy är det ditt problem. Du verkar inte veta vad problem ens är, eller hur dom uppstår eller än mindre hur man hantera dom och vad man gör efteråt.

Varför skulle det du vet vara bättre än det jag vet?

Nu återgår vi till trådens ämne, som är;

Att leva med skuld.

#17 Det är topic. Jag skriver om hur jag hanterar skuld och bra sätt att göra det på.

Forensisk psykoterapi.

Ordet forensisk betyder rättslig, något som har med dom att göra. Psykologisk kunskap sätts in i juridiska och kriminologiska sammanhang.

Forensisk psykoterapi går ut på att den dömde ska sluta upprepa brottet, försonas med sig själv och hitta tillbaka in i samhället.

Metoden används i hela västvärlden. I Europa är Portman Clinic i London ett centrum för utbildning.

Grundsynen är psykodynamisk, det vill säga att den bygger på idéer från Freud.

#19. Skriiiv en artikel. In till en annan sajt som behöver lite psykologi-artiklar :)

Får korrigera mig själv lite, eftersom jag i #12 mest utgick ifrån vad andra skulle gjort mig, och inte ämnet, hur jag skulle leva med skuld.

Har väl inte varit guds bästa barn i ungdomen, även om det var ett bra tag sedan något hände.

Skulle jag stulit en cykel skulle jag nog kunna gå vidare utan allt för stora ansträngningar. Däremot finns det vissa saker som jag får lära mig att leva med, som ploppar upp med jämna mellanrum, där jag funderar på hur det påverkat andra. Nu har jag varken mördat eller gjort något som allvarligt skadat någon. Men ändå finns skuldkänslorna där, trots att det var över 10 år sedan. Så att acceptera det kommer jag aldrig kunna göra, men försöka gå vidare och acceptera att skuldkänslorna dyker upp då och då.

#20 Får väl göra det, varför tänkte jag inte på det?

# 21 Klart du ska!

#21 Skriv gärna en artikel.

Jo, det ska jag, men jag lägger den nog på Psykologi!