Det kanske får en del till att engagera sig lite mer i sina barns liv!

Jag tycker det låter alldeles utmärkt!

Självklart ska föräldrar ta ansvar för vad deras barn gör.

Det är föräldrarna som ska uppfostra sina barn och lära dom vad som är rätt och fel. Tillbringa tid tillsammans och föregå med gott exempel.

Hur ska barnen veta vad som är rätt och fel om de inte har några förebilder?

Tycker också det låter som en bra ändring.

Sen kan man se det såhär. Oavsett hur väl du uppfostrar dina barn, kan de hamna i dåligt sällskap ändå. Så hur gör man då?

Ta puberteten till exempel. då lyssnar en del inte på vad föräldrarna säger eller gör. Sen har vi familjer som skiljer sig och vårdnadshavaren jobbar och sliter, kanske inte ser att barnen mår dåligt av skilsmässan.

Så man kan nog vrida och vända på detta problem.

Ja jag är nog lite klyven i den frågan…håller med Tasja där, kan vara svårt att ha 100% koll när de börjar komma upp i övre tonåren.

Samtidigt som säkert en del föräldrar inser att de bör ta sitt ansvar…vilket en del tyvärr för lättvindigt skjuter över på samhälle o skola mm.

Finns ju föräldrar som har fri uppfostran, eller rättare sagt fri från uppfostran. Jag envisas med att barn behöver regler - normer, kärlek - omtanke. Då blir de nog bättre än de som ränner vind för våg.

Ehm, om ni bara visst hur många undomar som hamnat snett som kommer från bra hem med vettiga värderingar. Föräldrarna har oerhört lite inflytande över sina barn när de är utanför hemmets fyra väggar. Hur engagerade de än är.

Och hur ska en ensamstående mamma förhindra en tonårsson som vill dra ut på dumheter? Hur ska hon fysiskt kunna hindra en grabb som kanske är huvudet längre och väger 20 kg mer än hon själv?

Problemet är inte alls så ofta föräldrarna som andra faktorer.

Det gäller att prata och vara med sina barn mycket under deras uppväxt, då kan man påverka barnen till sunda värderingar senare i livet.

Om föräldrarna inte berättar vad som är rätt och fel, hur ska då barnen veta?

Man måste föregå med gott exempel under deras uppväxt.

Och skapa ett förtroende så att de vet att de alltid kan komma och prata om sina bekymmer/funderingar om de vill.

En tonåring som lärt sig respektera sina föräldrar och alla andra människor brukar lyssna på goda råd men man måste börja tidigt.De måste veta att de alltid kan lita på sina föräldrar.

Det går inte att vänta till problemen dyker upp, då är det oftast för sent.

Men om man är ganska ensam om att vara en förälder som lär ut respekt, regler, rätt-o-fel, rättvisa, omtanke, hänsyn, ställer krav etc, istället för att bara curla ungarna - ja, då är det inte lätt. Som förälder spenderar man trots allt inte lika mycket tid med sina ungar som kompisarna i skolan gör. Om de kompisarna har fucked up värderingar spelar det man lärt sina barn inte alltid så stor roll. I den frigörelseprocess som alla tonåringar ska gå igenom blir det mer naturligt att lyssna på kompisarna än på mamma/pappa.

Jag tror ändå att de lär sig rätt och fel om de är tillsammans med dig när de är små. Och det sitter i senare. Du pratar om när de går i skolan och är tonåringar men vad hände med tiden innan?

Det är den tiden jag pratar om. Från barnen är små och framåt har man god tid på sig att vara tillsammans så de lär sig.

Nej, det är inte så enkelt, det finns gott om statistik som tydligt visar att det är andra faktorer som styr vilka val barn gör när de når tonåren.

Föräldranärvaro har viss betydelse, men inte alls så stor som man kanske hoppas. Att man umgåtts med sina barn före skolåldern är ingen garanti för att de sedan gör rätt val i tonåren. Som jag sa, många av de ungdomar som är ute och "slarvar" om nätterna kommer från bra hem, men två närvarande föräldrar med kloka värderingar, men det hjälper inte.

Barn fostras inte bara av föräldrarna, skolan, samhället, kulturen, andra sociala nät verka har enorm betydelse.

Statistik! Ger jag inte mycket för! Det verkliga livet däremot, ja!

Det är bara att se i vilken klass som helst. Kan direkt säga vilka som har föräldrar som bryr sig och då blir barnen därefter!

Hur många barn har du? Själv har jag 3 vuxna barn och 3 barnbarn.

Det klart att man inte kan lämna någon garanti för att barnen gör rätt val i tonåren men jag tror ändå att det har stor betydelse med mycket tid tillsammans.

Inte Föräldranärvaro som du kallar det! Utan mycket tid tillsammans! Göra saker tillsammans inte bara vara närvarande! Det är stor skillnad på det.

Det klart att annat som du nämner har betydelse men inte på långa vägar så stor som föräldrarna.

Jag har tre barn (vad nu det har med saken att göra), jobbar med ungdomar på olika sätt, är nattvandrare och har många bekanta inom både Polisen och sociala myndigheter. Jag pratar alltså inte bara om statistik i form av staplar utan om egna erfarenheter och jag hävdar att din teori, hur fin den än är, inte håller.

Dessutom har många föräldrar inte möjlighet att spendera all den tid de önskar med sina barn, de har helt enkelt inte råd. Det är visserligen inte avgörande för vilka val barnen gör när de blir äldre, det är annat som styr. Det ser vi, som sysslar med barn och ungdomar, bevis på dagligen. Lika ofta stöter vi på föräldrar som har de fördomar du beskriver, som påstår att det är föräldrarnas fel att grannpojken hamnar i trubbel.

Tittar man på en klass idag så har nog de flesta föräldrar som bryr sig, men barnen blir inte "därefter" i alla fall. Oavsett hur mycket tid de spenderade med barnen som små.

Tror ni båda har både rätt och fel.

Prata med barnen, lära dem vad som är rätt och fel. Javisst. Men samtidigt finns det ett kamrattryck som föräldrarna kanske inte ser eller märker.

I det lugnaste vattnet - heter det ju.

Jag har arbetat 25 år som väktare stockholm natt och sett dessa så kallade övergivna barnen på snitt 11 år. De får 500 spänn. Kom hem imorgon, Vi ska ha fest. Ingen kollar vart barnen tar vägen.

Detta händer i de "fina" familjerna. De som verkligen i vanliga fall, engagerar sig enormt i både skola och hem. Med barnen. Pratar ofta med dem och sen gör de tvärtom när de ska ha fest och supa. Bara för att barnen inte ska se mamma - pappa fulla eller vara ivägen

#12 Det är bara att se i vilken klass som helst. Kan direkt säga vilka som har föräldrar som bryr sig och då blir barnen därefter!

 Hur 17 kan du se det???  Jag kan bara titta på en av mina egna söner för att säja hur totalt fel du har!!!

Jag har tillbringat i princip all min tid med mina barn, de har en jättebra uppfattning om vad som är rätt eller fel, är aldrig ute på "bus" osv… Men du hade då iaf klassat mig som en förälder som inte gör något med mina barn eftersom ena sonen hade en period av att vara riktigt stökig på lektionerna…. Du dömer alltså folk utan att veta någonting alls om vare sig barnen eller föräldrarna!

Även de bästa familjer, kan få besvärliga barn, tonåringar. Sen kvitar det hur engagerade föräldrarna är i barnens vardagsliv, både hemma och skola. De kan hamna snett ändå.

Så jag håller med ingann. Det går inte att se hur de är i klassen. Där kanske de är som ett ljus och sen med kompisarna annorlunda.

Håller helt och hållet med dig Tatsja!

Jag trodde själv inte att det var min son lärarna ringde hem om dagligen i några månader i 7an.. Jag tom frågade dem om de var säkra på vem de ringde… Han har aldrig vare sig före eller efter den perioden visat sådana tendenser..

Det visar att man inte kan dra alla över samma kam, som många gör

Som sagt, det är lite av ett lotteri. Jag köper inte att det beror på föräldrarna annat än möjligen i de extrema fall du beskriver Tatsja.

#19 Då är vi på samma våglängd då. Ingen kan ju säga att det eller det barnet kommer bli problembarn.

Min äldste son hade en klasskamrat som kallades värsting i skolan. Alla tippade att han skulle bli en kåk-farare. Idag är han en skötsam, ordentlig grabb som aldrig setat i fängelse.

Däremot är en av pojkarna fängelsekund. Han hade kärleksfulla föräldrar, bra skolgång och väldigt duktig. Men hamnade i fel gäng i gymnasiet.

Så det går inte att se på varken barn eller föräldrar hur de blir som vuxna