Regeringens besked om att vilja avskaffa informationsplikten vid hiv markerar en efterlängtad kursändring i svensk smittskyddspolitik. Förslaget, som presenterats av socialminister Jakob Forssmed och utredaren Jan Albert, bygger på en enkel men avgörande insikt: dagens medicinska kunskap har sprungit ifrån lagstiftningen.

Informationsplikten, som i praktiken innebär att personer som lever med hiv måste informera sexualpartners om sin diagnos, infördes i en tid präglad av rädsla och begränsad kunskap. För 40 år sedan var hiv en dödlig sjukdom utan effektiv behandling. I dag ser verkligheten helt annorlunda ut. Med modern behandling kan personer med hiv leva långa, friska liv – och, avgörande nog, inte överföra viruset vid välinställd behandling.

Mot den bakgrunden framstår informationsplikten alltmer som ett juridiskt arv snarare än ett effektivt verktyg för smittskydd. Som Jan Albert påpekar ligger den största smittrisken inte hos dem som känner till sin diagnos, utan hos dem som ännu inte testat sig. Att då upprätthålla en lag som i praktiken riktar sig mot just de personer som redan är i vård riskerar att bli kontraproduktivt.

Det finns dessutom en annan, ofta underskattad konsekvens: stigma. Kravet på att informera kan förstärka bilden av personer med hiv som en särskild riskgrupp, trots att smittsamheten i många fall är obefintlig. Detta kan i sin tur avskräcka människor från att testa sig – av rädsla för de sociala och juridiska konsekvenser som en diagnos kan medföra. En sådan effekt motverkar själva syftet med smittskyddet.

Att Sverige länge varit ensamt om denna informationsplikt är också talande. Enligt utredningen har våra grannländer valt andra vägar, utan att se sämre resultat när det gäller inhemsk smittspridning. Det bör mana till eftertanke. Effektivt smittskydd handlar inte om symbolpolitik, utan om åtgärder som faktiskt minskar smittan.

Det innebär inte att öppenhet blir oviktig. Tvärtom. Att uppmuntra till ärlig kommunikation i relationer är fortsatt centralt – men det är en fråga om ansvar och tillit, inte om lagtvång. Genom att göra informationsplikten till en förhållningsregel snarare än ett krav tar man ett steg mot en mer modern och human syn på hiv.

Kritiker kommer sannolikt att hävda att ett slopande av informationsplikten kan öka riskerna. Den oron bör tas på allvar, men den måste vägas mot vad forskningen faktiskt visar. Smittskydd måste bygga på evidens, inte på föråldrade föreställningar.

Att avskaffa informationsplikten är därför inte att sänka kraven – det är att uppdatera dem. Det är ett steg bort från rädsla och moralism, och ett steg mot kunskap, ansvar och effektiv prevention. Frågan är inte om Sverige har råd att ta bort informationsplikten – utan om vi har råd att låta bli.