Flera vårdnadshavare på förskolan i Göteborg som stängt efter skyddsstopp är starkt kritiska until ledningen och menar att barn har skadats fysiskt på en avdelning vid upprepade tillfällen utan att berörda chefer lyckats lösa situationen, som enligt uppgift har pågått sedan tidigare. över ett år.

– Barn går sönder hemma och mår dåligt.

Vårdnadshavare vågar inte släppa sina barn för att de är rädda för vad som ska hända, säger en förälder som vill vara anonym until DN.

Läs mer här:

https://nyhetersvt.se/21640/foraldrar-pa-stangda-forskolan-i-goteborg-barn-far-illa/

Mellan raderna kan man läsa att det handlar om barn som kränker barn. Troligen ett specifikt barn som är extra utåtagerande eller impulsivt.

#2: Ja det är säkert en möjlig förklaring.

Om det är så är ju det en svår nöt att knäcka och risken kommer bli att barnet flyttas därifrån alternativt att barn slutar.

Kan man lösa en liknande situation på ett bra sätt eller kommer det alltid vara en omöjlig ekvation?

#3: Jag arbetar själv i förskola och i den miljön förekommer det mer eller mindre alltid risk för att barn knuffar, puttar, slår, river och biter andra barn. Det är något som nästan vilket barn som helst kan utsätta annat barn för under vissa utvecklingsperioder. Vissa föräldrar verkar dock helt oförstående inför det och även helt oförstående inför hur fort en sådan händelse kan ske - ibland faktiskt helt omöjlig att hinna stoppa. Vissa föräldrar kan bli oproportionerligt upprörda över att deras egen 2-åring blivit knuffad av en annan 2-åring…

Om upprördheten i det här fallet handlar om att förskolan är uppenbart underbemannad kan jag inte heller förstå varför de hotar den personal som faktiskt är där.

#4: Jag sitter på läktaren men kan ändå inte låta bli att reflektera över att föräldrar lämnar sina barn på förskola utan att förstå gruppdynamiken mellan barn i kombination med olika utvecklingsstadier som dessutom inte kan planeras in exakt.

Det är inte lätt att vara lärare eller pedagog och de största utmaningarna är inte att hantera barnen utan föräldrarna.

Vi får se vad utkomsten blir eller om det bara rinner ut i sanden.

Obehagligt när personal känner sig hotad oavsett vad som hänt mellan barnen.

Har inte läst artikeln, men det här kan bli lite knepiga situationer ibland.

Alla barn har ju rätt att få vara på sin förskola, även de som är lite extra utåtagerande eller impulsstyrda.

Och alla förskolor har inte riktigt förutsättningar att bemöta de här barnen på ett bra sätt. Det kan behövas både utbildning, mer personal och bättre anpassade lokaler m.m.

Och är det något som är en bristvara på många förskolor så är det just utbildning, tillräcklig bemanning och tillräckliga lokaler.

Galet stora barngrupper gör inte situationen lättare.

Jag har själv ansvarat för flera barn som uppfattats som "besvärliga" mot andra barn. Varenda en har varit en helt fantastisk unge, men absolut att det kan vara svårt att få bra förutsättningar så att det ska fungera så smidigt som möjligt för både barn och vuxna.

Det är också lätt att de här barnen får onödigt "dåligt rykte" och får skulden för sådant som händer i barngruppen även när barnet i fråga inte ens är på plats.

Och många föräldrar har svårt att förstå att där barn finns och leker så uppstår rivsår, blåmärken etc, och det behöver inte innebära att det har varit allvarliga konflikter/frånvarande/oengagerade pedagoger….

Jag minns ett barn som jag jobbade med för många, många år sedan, i en skola. En dag kom det en farmor/mormor till ett annat barn och "skulle göra upp" med barnet, för hennes barnbarn hade varit oroligt för "mitt" barn hemma.

Jag gick emellan och frågade vad det var frågan om. Jag var "aldrig" längre ifrån "mitt" barn än ett par meter under skoldagen, och visste helt säkert att de här båda barnen aldrig brukade ha med varandra att göra.

Ändå kom alltså en släkting till ett barn i en annan årskurs och skulle "göra upp" - med barnet. Och här pratar vi om lågstadiebarn.

När mormor/farmor fick klart för sig att jag ALLTID fanns i omedelbar närhet så förklarade hon det för sitt barnbarn, och jag sa att barnbarnet alltid kunde komma till mig om det var något.

Det tog väl någon vecka - sedan var barnen kompisar och lekte typ dagligen….

Jobbar även i dagsläget med barn som har svårt socialt i barngruppen, och med extra bemanning kan vi underlätta. Att få extra personal är dock inget vi har budget för, egentligen.

Det tråkiga är ju om barn får en stökig start i livet, för det lär kunna få konsekvenser senare, tänker jag.

#6: Det blir ju mer nyanserat när man läser era erfarenheter.

Ofta är det ju så att både barn och vuxna berättar ur sitt perspektiv och det viktigaste är inte att agera utan att lyssna på vad personen har att berätta och dessutom läsa mellan raderna.

Det är inte alltid enkelt oavsett om det gäller barn eller vuxna.