Alla personer reagerar olika, och vad vi reagerar på är också olika. Vissa tycker en sak är jobbigt, andra tycker en annan sak är jobbig.
Jag tycker inte att man kan säga att det är normalt att gråta hos kuratorn. För det skulle innebära att de som inte gråter är onormala? Jag tycker snarare att man skall se det som att det inte är fel att gråta, om man behöver det eller känner att det behövs. Precis som att man inte behöver gråta där, om man inte känner för det. Det är lika normalt så att säga. Jag har varit med om många sådana situationer fast oftast inte som vittne. Vissa har jag upplevt som oerhört jobbiga och fällt en och annan tår när jag pratar om dem, medan andra har inte alls berört mig på samma sätt.
Jag tycker det är bra att man söker hjälp om man mår dåligt, det kommer inte gå över av sig själv. Att söka hjälp visar att man är stark och att man tar tag i saker, men ibland mår man så dåligt att man inte kan söka hjälp - då är det viktigt att ha någon som kan pusha och hjälpa en att göra det.
Kuratorn är van att prata med folk som mår dåligt eller varit med om traumatiska saker och är säkert lika van vid att folk gråter, skrattar hysteriskt, inte har förstått vad de varit med om och inte reagerar alls som att folk bryter ihop helt. Utöver att kuratorn är utbildad för att prata med folk är kuratorn också utbildad till att hantera allt detta, så fokusera på att prata med kuratorn, lyssna på denne och försök följa råden så kommer det här bli bra. Var dock beredd på att det nog inte släpper efter ett samtal, nu har det gått tid och du har byggt på dig oro och liknande låter det som.
Att inte bearbeta sådant här leder till posttraumatisk stress, och jag tror utan att veta att det är det du drabbats av eller är på väg att fastna i - så det är fantastiskt att du tar tag i det nu för det kommer du må bättre av även om det som sagt kanske tar mer än ett samtal.