Vittne till rån

Hej!

Alltså för ett par år sedan så blev jag vittne till ett rån och alltså det är nog det jobbigaste som hänt i hela mitt liv.  Och det har inte gått över ännu att, tänk om jag hade ringt till polisen tidigare och tänk att allt var mitt fel osv. Vet självklart om innerst inne att jag inte skulle kunnat göra någonting för att anta att ett rån ska begås är liksom inte det första man tänker (tro mig, så är det...). Men nu ska jag börja gå till en psykolog/kurator. Men har jag ens rätt i att gråta ut?? Jag har ju bara varit vittne till ett rån. Har jag verkligen det? Har börjat tvivla på detta... Att jag skulle få gråta inför kuratorn/psykologen. Men hur har ni som vittnen/målsäganden gjort efter ett rån eller dylikt? Hur har ni fått bort alla känslorna??

Självklart har du rätt att gråta ut och prata med en kurator/psykolog! Du har alltid rätt till dina känslor, även om andra har varit med om värre eller om det kanske inte verkar så farligt för en utomstående. Det är jobbigt för dig och det påverkar dig mycket och då är det jättebra att du får hjälp att bearbeta det! Du behöver inte förminska dina känslor, det är inte fel att känna saker. Du är modig som tar tag i det.

Jag har aldrig varit med om något liknande så jag har ingen personlig erfarenhet om hur du kan bearbeta känslorna, men en kurator/psykolog har det som jobb att hjälpa med sånt, så det är bra att du ska träffa någon som kan hjälpa dig.

Lycka till!

Ja men är det normalt tt gråta inför kuratorn? Jag ska ju som sagt börja gå till en kurator/psykolog på måndag till och med och det känns faktiskt jättebra att få prata ut och bara få ut allt som jag vill få ut. Känner att mina känslor kan bli lite hur som helst hihi... Det kan antingen bli så att jag är hur lugn som helst eller att jag börjar gråta som bara den. Det kan bli lite hur som helst helt enkelt! Men oavsett så hoppas jag nästan att jag ska gråta för att få ut det till fullo! Tack för att du säger att jag är modig, känns som om det behövdes i detta läget. Nu får vi hoppas att allt går som det ska bara så ska nog förhoppningsvis jag må mycket bättre och inte ha så mycket "ångest" över att inte ha gjort mer. 

Gråt du, det ska gå bra. Jag har gråtit inför kuratorn massor av gånger, det är som du säger mycket känslor som kan komma ut hur som helst, det är svårt att veta. Men behöver du gråta så är det inget fel med det, det brukar alltid finnas näsdukar redo :) Och du är verkligen modig, det är ett stort och svårt steg att söka hjälp så det är jättestarkt gjort av dig!

#3 Jo det har jag märkt att det är. Det är verkligen extremt svårt att låta tårarna vara kvar. Väldigt många gånger vid BRIS har jag fått hålla dom inom mig. Och då har vi ju ändå bara gått in ganska så lite mot vad jag antagligen kommer få berätta för kuratorn...  Vad skönt att ha dom där, Dom lär behövas!

Känner ändå någonstans att jag gör ett fantastiskt bra och klokt beslut just nu som jag gör då jag tror allt kommer bli enklare senare i livet om jag får ut allt nu. 

Tack så mycket för den sista meningen, den värmer! Känner mig faktiskt modig som tagit detta steget som är så fruktansvärt tufft för mig. Att acceptera att man inte skulle kunnat göra mer och inse detta...

Alla personer reagerar olika, och vad vi reagerar på är också olika. Vissa tycker en sak är jobbigt, andra tycker en annan sak är jobbig.

Jag tycker inte att man kan säga att det är normalt att gråta hos kuratorn. För det skulle innebära att de som inte gråter är onormala? Jag tycker snarare att man skall se det som att det inte är fel att gråta, om man behöver det eller känner att det behövs. Precis som att man inte behöver gråta där, om man inte känner för det. Det är lika normalt så att säga. Jag har varit med om många sådana situationer fast oftast inte som vittne. Vissa har jag upplevt som oerhört jobbiga och fällt en och annan tår när jag pratar om dem, medan andra har inte alls berört mig på samma sätt.

Jag tycker det är bra att man söker hjälp om man mår dåligt, det kommer inte gå över av sig själv. Att söka hjälp visar att man är stark och att man tar tag i saker, men ibland mår man så dåligt att man inte kan söka hjälp - då är det viktigt att ha någon som kan pusha och hjälpa en att göra det.

Kuratorn är van att prata med folk som mår dåligt eller varit med om traumatiska saker och är säkert lika van vid att folk gråter, skrattar hysteriskt, inte har förstått vad de varit med om och inte reagerar alls som att folk bryter ihop helt. Utöver att kuratorn är utbildad för att prata med folk är kuratorn också utbildad till att hantera allt detta, så fokusera på att prata med kuratorn, lyssna på denne och försök följa råden så kommer det här bli bra. Var dock beredd på att det nog inte släpper efter ett samtal, nu har det gått tid och du har byggt på dig oro och liknande låter det som.

Att inte bearbeta sådant här leder till posttraumatisk stress, och jag tror utan att veta att det är det du drabbats av eller är på väg att fastna i - så det är fantastiskt att du tar tag i det nu för det kommer du må bättre av även om det som sagt kanske tar mer än ett samtal.

#5 Det du säger om posttraumatisk stress låter som om det stämmer väldigt bra. Har nog aldrig velat/vågat prata med någon om det och inte heller fått frågan så ofta. Har fått lite dålig sömn det sista sedan i måndags. Det enda som sitter uppe är blod, människorna, och huset. Samt en bild på hur källaren såg ut och flera pistoler. Får också fram bilder på när jag är bunden i denna källaren. Tycker det är så läskigt! Får inte bort dom när jag vaknar heller på natten utan dom går bort på morgonen. Sjukt jobbigt!

Vet inte varför men jag har ju ALDRIG haft sömnsvårigheter eller liknande. Har bara kommit det senaste. Men att veta också att det är sanning och att det egentligen är en dröm fastän det också är sanning i det hela gör inte det hela bättre. För det är ju sanning! 

Utifrån det du skriver så är det konstigt att du inte fått erbjudande att prata med någon annan tidigare, det känns ganska givet att det behövs. Det är inte direkt vardagsmat. Har själv sett en del sådant från en annan sida än målsägarens och det är ingen vacker syn, och chocken är oftast påtaglig så att erbjuda stöd och hjälp direkt känns givet.

MEN! Allt går att lösa, bättre sent än aldrig. Lycka till!