Annons:
Etikettbrottsoffer
Läst 2115 ggr
[Völva]
4/8/12, 9:09 PM

Att bli utsatt för brott är en sak..

Det är en helt annan sak att möta världen och be om hjälp för att få bort lidandet.

Enligt samhället ska brottsoffer (ett ord jag hatar) lida för evigt. Vilket innebär att samhället erkänner att det finns ingen hjälp för målsägare (ett mer korrekt på den person som drabbas av brott mot sin vilja men tvingas genomlida ett helvete för att en gärningsman har bestämt det) enligt min mening. Samtidigt som Cancerfonden går ut med att de hjälper tre av fyra barn att bli friska från cancer. I målsägarens fall är siffran noll (0).

På den internationella brottsoffer dagen 22 februari, så tänder andra länder ljus för målsägare. I Sverige har Brottsoffermyndigheten föredrag där Justitieministern öppnar dagen med ett tal. Sedan är det tal på tal på tal på tal.

När jag skrev till Justiteministern och berättade om mina problem att få hjälp, så fick jag till svar att Regeringen går inte in i enskilda fall. När det var val och jag skulle rösta på en kandidat så citerade jag regeringen. Jag går inte in i enskilda fall och jag röstar inte på partier som inte bryr sig om målsägare, utan bara om kriminella.

Jag polisanmälde våld 1998-10-15. Då hade jag blivit våldtagen i fem år. Jag försökte anmäla våldet 1993, 1994, 1995 men fick höra att min gärningsman var för snygg för att behöva våldta så jag blev inte trodd.

När sanningen kröp fram, så chockade historien hela världen. Jag fick veta per telefon att min gärningsman bar HIV, sedan lämnades jag ensam med chocken. Min rättsläkarundersökning gjordes 1998-11-05 och det fick jag igenom för att jag kontaktade polisen, för Smittskydd Stockholms psykolog trodde inte på mig och det var omöjligt att jag hade ont i underlivet. Beskeddet kom tillbaka som visade att jag hade skador.

Jag hade 32 personal från Landstinget på 3 sjukhus och smittskydd i Stockholm. Ingen sjukskrev mig. Jag vägde 38 kilo, min normal vikt är 55 kilo. Jag kunde knappt gå, få i mig vätska eller mat. Jag skulle försörja mig själv för att samhället vägrade befatta sig med mitt lidande - jag mottogs med kränkningar, blev utskälld och behandlad med högfärdig ignorans. Sedan påstår de att de har inte gjort så, när jag slänger bevisen i ansiktet på dem - då kryper de ihop och ingen gör något för att ändra på det.

Men Samhället lät mig inte vara utan jag skulle förklara våldet för dessa människor som påstådd att de hade erfarenhet av brott. Mitt ärende är den första våldtäkten med en hivpositiv gärningsman. Det hade samhället ingen utbildning i hur de skulle hantera.

Samhället behandlade mig som regeringen gjorde när det var Tsunamin, Estonia katastroffen, Judeutrotningen under andra världskriget, Kriget i Joguslavien, krigen i mellanöstern eller när människor står och tittar på när en människa blir mobbad.

Sedan tar folk åt sig…

Fortsättningsvis på historien. 6 år gick med böner om att få hjälp, bli sjukskriven och få stöd så att jag kunde läkas. Men vänlighet fungerade inte. Jag blev ifrågasatt och kallad lögnare.

Till slut fick jag nog, jag kontaktade polisen och sa att jag behöver hjälp och jag vill polisanmäla Landstinget. Polisen svarade att det går inte. Jag sa att det vet inte Landstingspersonal om. Efter många om och men så fick jag polisanmäla Landstinget. Sedan kontaktade jag Landstinget med min polisanmälan och sa att jag kräver en remiss till specialistvården. Det tog 5 minuter att få remiss med polisanmälan och hot om repisalier. Det tog 6 år att be snällt och inte få någon hjälp alls.

Jag får idag hjälp av en av Sveriges bästa överläkare med specialistkompetens inom psykiatri.

Jag kan säga att jag har aldrig haft någon använding av brottsoffer jourerna - för jag tycker det är skumt att de inte går ut med vilken utbildning medarbetarna har på de olika linjerna. Ibland står det att det får gå en kurs, ibland är de sjuksköterskor eller socionomer. Det tycker jag är märkligt när målsägare enligt rön från USA genomgår ett likande med mord och överlever. Det är ett möte med döden och efteråt lider många målsägare av Trauma eller post traumatisk stress syndrom. I Sverige är det 5,6 % 500.000 personer i Sverige som lider av livslångt lidande av PTSS. Varje år anmäler 4000 målsägare för våldtäkt. grov våldtäkt är ännu färre. Det är 8 996 000 människor som inte blir våldtagna varje år om man räknar med att i Sverige bor det 9 miljoner människor.

Det som är väldigt kränkande enligt min mening är att folk som inte är insatta i mitt ärende ska uttala sig och kräva bevis av mig. Varför ska jag bevisa min sanning för folk som bara kacklar om vad de tycker? De gör ingenting för mig, kackel stoppar inte våld, sätter dit min gärningsman, ger mig upprättelse för alla fel, betalar ut skadestånd, ersättning, ger mig sjukvård, sjukskrivning eller stöd under min svåra tid - det är bara kackel om vad omvärlden tycker. Det är den ända jag har fått och det ända jag INTE behöver och jag har inte bett om omvärldens åsikter.

1998 sa en poliskvinna till mig:

Du är värdefull Din framtid är ljus Du är fantastisk person som gjorde det bästa polisanmälan jag har varit på och vi inom poliskåren är tacksamma för en sådan perfektion. Det du berättade har vi kunnat styrka med bevis. Det är ovanligt!

Citat från en Kriminal inspektör med FBI utbildning.

Det jag har haft svårast för är alla människor som INTE har utsatts för brott och tvingat mig att vara offer. Jag har försökt att få dessa människor att förstå att jag har drabbats av brott. Det är inte en del av min personlighet och därför är jag inte ett offer. Jag är en MÅLSÄGARE - JAG ÄGER ETT RÄTTSMÅL!

Det jag blir ännu mer irriterad på är att folk anser att sekretessen på en förundersökning inte är sann. Mitt ärende är inte nerlagd och min gärningsman är ännu inte gripen efter 14 år och därför har ärendet sekretess. Om jag bryter mot den så begår jag brott. Jag vill inte vara som min gärningsman.

Jag känner mig väldigt ensam, det är få som förstår mig. Jag är förbannad på samhället över alla svek. Jag känner mig bedragen att alla brott ska uppklaras. Jag har väntat på upprättelse i 19 år (jag blev våldtagen första gången 1993 och anmälan gick igenom först 1998, fem års helvete för att ingen lyssnade).

Det jag tycker är jobbigt är när samhällets myndigheter jagar mig med blåslampa och kräver att jag ska förklara våldet för dem. I nästa sekund går samma människor ut i media och kacklar om olika forskare och uttalar sig om vad målsägare känner sig. Detta gör att jag inte blir trodd.

Samtidigt som det är stort att klara av detta själv…det kan ingen ta ifrån mig eller ta ifrån dig som målsägare. Vi stoppar våldet med vetenskapliga bevisföring. Hur många människor kan bevisa sina vardagsproblem…

Jag blir förbannad när jag blir ifrågasatt, jag trodde det skulle ta slut när min gärningsman blev känd över hela världen - men det var snarare tvärtom - Det var den verkliga mardrömmen! Jag vet att samma mardröm kommer tillbaka den dagen då min gärningsman grips och förs tillbaka till Sverige för rättegång….jag hoppas att den dagen aldrig kommer - samtidigt som jag vill ha upprättelse.

En sak har jag lärt mig, vare sig jag har bevis eller inte bevis så blir jag ifrågesatt - samtidigt som jag slänger fram bevisen i människor som inte tror på mig - så ser jag skräcken och de reagerar med kränkningar och brakar ihop. De har varit Åklagare, Advokater, Läkare, kuratorer, psykologer, Journalister, Boj personal och Brottsoffermyndighetens personal, Det har varit myndigheter som JK, JO, HSAN, PAN, LAN, PSR, Förvaltningsdomstolen osv som har helt och hållet ignorerat mina bevis…

Jag blir ifrågasätt av folk som inte har några bevis att jag skulle ljuga.

När detta sker så önskar jag att jag hade hållit tyst, inte anmält eller kämpat i mot döden…

Annons:
napron
8/9/12, 4:58 PM
#1

Läste ditt inlägg och kände att jag var tvungen att kommentera. Jag har själv vid flera tillfällen trott att rättssystemet skulle fungera när jag behövde det, men jag har tyvärr förlorat mer än en illusion! Man tvingas inse att man är helt ensam. Även om det finns personer som ser vad som händer väljer de att titta bort…kanske för att de inte vet hur de skall hantera situationen eller så blir det jobbigt och kräver engagemang, vilket uppenbarligen inte ingår i deras lön. Det är otroligt sorligt att se hur människor bara bryr sig om sig själva, och sålänge de inte själva är utsatta väljer de att ta avstånd. Jag är själv mitt uppe i ett helvete just nu… känner mig så liten och ensam…men jag kan inte ge upp. Måste kämpa till slutet, allt annat är oacceptabelt då jag skyddar mina barn framför allt. Styrkekramar till dig…ge inte upp!

Upp till toppen
Annons: