Jag har inte funderat speciellt mycket på de olika tiderna mer än att jag kan tycka att 10 år kan vara mycket för en del brott. Å andra sidan tycker jag inte att det är ett problem. Visst utnyttjar fler och fler arbetsgivare att vilja se ett brottsregister men det är relativt få arbetsplatser som kan kräva det (å andra sidan kan man ju låta bli att anställa de som inte vill visa upp det).

Jag tycker det är viktigt att man t.ex. inom vård- och barnomsorg kan se så att personer inte är dömda för vissa typer av brott. Inte sagt att man fortsätter begå brott för att man en gång dömts för det. Ett blankt brottsregister är inte heller något kvitto på att man är en hyvens man eller kvinna, så den arbetsgivare som bara går efter brottsregistret riskerar ju att lura sig själv mer än andra.

Vem som tjänar på att saker finns kvar i ett belastningsregister?

Det är väl relativt få som tjänar på det, men jag kan anse att det finns en samhällsvinst med systemet (utifrån vad jag skrev ovan, några enskilda arbetsplatser/yrken men inte generellt).

Sen är det ju så att en stor del av befolkningen finns ju faktiskt i belastningsregistret, skämtsamt brukar man ju säga att halva Sveriges vuxna befolkning finns där. Det stämmer nog inte riktigt, men det är nog inte långt ifrån. Jag vet många av mina vänner och anhöriga som finns där, eller har funnits där men gallrats bort, eller komma att hamna där.

Jag tänker att det idag ofta krävs utdrag ur belastningsregistret för olika tjänster, allt från anställningar till lägenhetskontrakt… Detta skapar en begränsning för folk som redan har avtjänat sina straff och gör det svårare för dem att självständigt stå på egna ben och ansvara för eget boende och försörjning. Personligen kan jag tycka att det rent allmänt bör finnas ett större offentligt stöd här, att från häkte eller anstalt ringa och söka lägenhet för att ha någonstans att bo när man kommer ut kan inte vara det enklaste. (Säger jag som själv kan finna det svårt att hitta hyresrätt.)

Penningböter och dylikt brukar väl dock ofta förbises vid kontroller, däremot kan mycket annat vara betydligt svårare att förklara.

Inom barnomsorg och dylikt är det jättebra att vissa brott granskas så som sex- och våldsbrott, även att de som arbetar inom olika typer av ekonomiska förvaltningar/förtroendeuppdrag inte har en bakgrund i ekonomisk brottslighet. Däremot kan man undra om det omvända spelar någonroll? Vissa gånger fordras särskilda utdrag, andra gånger krävs fullständiga utdag.

Jag vet folk som fått motiverat på en anställningsintervju att han ansågs för slarvig som hade 4 trafikförseelser (kommer inte ihåg om det var 3 bälten och en fortkörning eller tvärtom) så det var delvis därför han inte fick jobbet. Det kan ju anses tufft.

Jag tycker snarare att man borde begränsa rätten att kräva brottsutdrag ut straffregistret. I princip anser jag inte att det spelar någon roll om någon är kriminell om det t.ex. gäller en lägenhet; Det som då är viktigt är att personen inte förstör lägenheten samt betalar och gör rätt för sig enligt gällande regler.

Och jotack, mitt register ser helt ok ut och jag har ändå haft svårt med hyreslägenheter och vid ett tillfälle även en bostadsrätt, så hade man då haft ett sämre register dessutom så hade det ju säkert inte gynnat en.

Sen måste man kanske inte ringa och säga att man sitter på en anstalt och letar lägenhet, jag brukar i alla fall inte ta upp saker som kan vara till min nackdel om jag inte måste. Men visst, frågan kan ju komma men det blir ju svårt att göra något åt - svårt att säga att man bor någon annanstans för de vill gärna ha vitsord/för när hyresbetalningarna gjorts i så fall (det har jag blivit ombedd att lämna två ggr).

Oj, det lät ganska tufft, dock beror det säkert på vad det är för arbete du söker. Dock handlar dylika saker väldigt mycket om tur/otur, två personer som kör relativt lika kan ha väldigt olika noteringar och bötesmängder baserat på ren tur och slumpen. Detta gör att det är ett relativt orättvis måttstock.

Det är ju få gånger perser [bör vara; personer/företag] har rätt att kräva utdrag, men om resultatet blir att du går miste om något om du ej visar upp detta då blir det ett informellt krav. På samma sätt som du kan underkasta dig frivillig vård/placering endast för att undkomma ett tvångsbeslut på samma sak, är det då frivilligt?

Nej, dock svårt när man skall ange adress, inkomst och liknande, det framkommer ofta indirekt vilken situation du befinner dig i, anser att det kanske kan vara en fördel att först visa upp en positiv bild, andra anser kanske att det är bäst att vara öppna från början? Arbetat i växel och vet att många är väldigt öppna med sina problem, varför vet man inte alltid. Andra vägrar säga ens vad de vill ha hjälp med eller vem de söker, "nån" är ofta eftersökt…

#4 Tryckfelsnisse var nog framme, andra stycket "Det är ju få gånger perser…"

Visst blir det informella kravet ett reellt krav. Jag har själv ibland låtit bli att skicka med saker folk "vill ha" om de inte kan motivera det (och det har ju inte alltid gagnat mig). Jag har ofta också skickat med referenser från folk som jag vet inte kommer att säga de bästa sakerna om mig, men som kommer att vara ärliga om vad jag är för en filur. Det tycker jag är viktigare, så att den som frågar inte får fel bild. Det är väl inte alltid det smartaste, men jag inbillar mig att de som t.ex. rekryterar folk inte bara frågar de som den sökande själv sätter upp som referent om det t.ex. är en internrekrytering utan att man frågar andra kontakter man tror kan bidra med något också.

Oj, så går det när man gör allt för mycket samtidigt… Vet inte ens riktigt vad det skulle vara… 

Skicka med när/hur? Nu hänger jag inte med helt. Menar du uppgifter om dig själv när du söker saker?

Ja, intern rekrytering är en sak, extern något annat. Jag som nyligen sökt arbete var inför detta på en föreläsning med HR-konsult för att se så man inte missade något, deras exempel på referenter som var olämpliga var just de som sa negativa saker, eller nästan än värre när referenten inte visste vem som det efterfrågades information kring… Dock är det som du säger skillnad om du söker internt och det finns många andra att fråga. Annars tror jag att det hör till att försöka framställa en så positiv bild som möjligt vid ansökningstillfällen och att arbetsgivare är väl medvetna om att detta sker…

(personer kanske) :)

Vid extern rekrytering är det kanske svårt att hitta andra att fråga men jag har själv blivit uppringd av ett konsultföretag när jag jobbade i IT-branschen och fått frågor om en kollega som sökt jobb hos dem. Jag var inte en av de referenter hon angivit. Så vill man så hittar man sina vägar, jag antar att det är mer vanligt om det gäller högre befattningar att man försöker göra en bättre research.

Att inte säga de bästa sakerna innebär inte att man säger negativa saker. Såklart framhåller man sina positiva sidor men jag är realist och framhåller även vad jag kan bli bättre på, om inte förr så kommer den frågan ändå på intervjuerna om det är en intervju värd namnet. Och det blir ju (i min värld i alla fall) lätt att sålla om personerna inte säger att de har några svaga sidor.

Jag själv har ofta varit referent och jag är alltid ärlig. Försöker framhäva folks positiva sidor snarare än de negativa men är inte återhållsam med de heller. Det handlar ju såklart om att faktiskt ge en rättvis bild och inte bara hjälpa någon (i min värld hjälper man inte någon om man fixar så att denna får ett jobb den inte är lämplig för). Och framförallt allt anser jag att det handlar om mitt namn. Om jag säger att en person är bra och det visar sig att personen är kass har jag ju dragit mitt eget namn i smutsen. Kanske egoistiskt, men så ser jag på det. Jag förväntar mig också av de jag använder som referenter att de är ärliga när de får frågor och att de även berättar om de negativa sidor jag har (jo, jag har sådana).

Ja, utöver position kan jag tänka mig att det blir andra vägar om den som uppges ej är ansvarig chef eller dylikt, varför väljer du bäste vännen istället för chefen? Samt om det varit en arbetsplats med mycket problem och samarbetssvårigheter så kanske man vill höra hur kollegorna sett på det hela istället… 

Ja, dock anser jag inte att du skall vara dumt öppen eller nedvärderande mot dig själv, personligen skulle jag aldrig anställa någon som presenterar stora fundamentala svagheter… Personligen har jag svårt att presentera sakliga faktorer som är relevanta för arbetslivet, svagheter vet jag att jag har, men få som är relevanta för yrkeslivet. Givetvis kan mycket utvecklas ytterligare,l att stanna upp och anse sig fullkomlig är givetvis ej önskvärt, men stora brister långt in i livet är kanske inte rimligt att ha eller presentera… 

Jag förväntar mig nog att mina referenter ger en övervägande god och positiv bild av mig, givetvis finns negativa sidor, men dessa anser jag sällan är det fundamentala vid en referens situation… Oftast har jag haft referenter från "fel" yrkesgrupp, vilket gör att eventuella svagheter ofta är sådant som ligger utanför deras kännedom.

Det är nog ingen som har snackat om att vara dum och nedervärderande eller att börja att beskriva fundamentala brister :)

Att ha stora brister långt in i livet… tja, det beror ju på vad man menar med brister. För mig är det inte konstigt att någon har brister på något område även långt in i livet, men det beror nog på min tolkning av brister (t.ex. kunskapsbrist, brist på erfarenhet osv).

Den dagen jag själv anser mig fullärd och att jag inte kan utvecklas mer på något sätt… den dagen kommer nog det mesta kännas rätt tråkigt och överflödigt. Jag hoppas att den dagen inte kommer då jag tycker om att utvecklas på olika sätt.

Jag tror att vi tolkat varandras texter olika. =) Att framställa sig själv som fullkomlig tror jag inte att någon vinner något på, dock är du där för att marknadsföra dig själv, vilket gör att man bör betona och lyfta fram sina positiva sidor. 

Om jag upptäcker att jag hanterar stress dåligt och inte aktivt arbetar med detta så anser jag att det är ett misslyckande, det är dock olika hur man ser på det. Personligen kan jag ha svårt att kunna saker jag finner ointressant/ej relevant utantill, men då får man antingen utveckla detta eller hitta sätt att hantera detta, att endast se detta som en negativ sida och låta det vara är för mig märkligt (och kanske en brist i sig?). 

Du kan alltid utvecklas vidare, i samtliga aspekter, men är detta en brist? Även mina starka sidor kan vidareutvecklas, detta gör dem inte till svagheter enligt mig.

Tror också att vi haft helt olika tolkningar av varandras inlägg. Lätt hänt och jag vet själv att jag varit för mycket uppe i varv och haft för många bollar i luften senaste 14 dagarna.

Jag var väldigt trött när jag läste och svarade och inte mycket bättre idag, rent för lite sömn för tillfället så skall snart (för en gång skull) se till att komma i säng i tid.

Jag tror vi är helt överens om helheten nu när jag läst om dina inlägg, och vi har nog ungefär samma inställning.

Jag tolkade dig som att du tyckte det var orimligt att ha brister och det jag ville ha sagt var nog att vi tolkade brister olika. Att inte kunna en viss sak är inte en brist enligt mig, men det kanske är det för någon annan. Så frågan (jag inte ställde men antydde i mitt inlagg) är vad är det för brister man inte skall ha? 

Sist jag sökte jobb så stod det att kunskaper i ett visst ämne (arbetsmetodik) var önskvärt. Jag vet vad metodiken går ut på men inte mycket mer. Läste såklart på om metodiken och frågan kom på intervjun; Vad kan du om den här metoden. Jag sade som det var; "Jag vet vad metoden handlar om och jag vet i stort vad den går ut på, men jag behöver lära mig den bättre för att kunna använda den eller ha nytta av den". En av konkurrenterna till jobbet sade att han kunde den. 20 minuter senare med följdfrågor på metodiken där han inte kunde svara på mer än några enstaka. Efter intervjun fick han veta att han inte var aktuell för jobbet eftersom att han utgett sig för att kunna saker han inte kunde. Jag fick jobbet. Jag har missat andra jobb på min ärlighet tidigare, men vissa saker tycker jag bara det blir pinsamt att ljuga om/undanhålla, för den sakens skull behöver man ju inte framhäva de kunskapsbristerna men får man frågan rakt ut tycker jag man är skyldig att svara ärligt. Det kommer jag alltid att göra och jag vet om att det genomsnittligt kommer att missgynna mig, men jag tror ändå att det i längden gynnar mig då jag inbillar mig att folk uppfattar mig som uppriktig och ärlig.

Ja, vi är helt och håller överens och har diskuterat utifrån olika definitioner på ordet brister, jag utgick främst från personliga egenskaper. Att du saknar/har kunskaper ser jag som mer objektivt gällande kvalifikationer, inte som en egenskap.

Hur man uttrycker sig och definierar är väldigt olika. En av de senaste intervjuerna jag var på fick jag frågan "Du kryssade i på ansökan att du har goda kunskaper inom XX?" svar, "Ja, det anser jag, vilket kan ses genom" punkt, där blev jag avbruten och ämnet byttes…. Jag undrar vilken bild man får av en person då, men samtidigt kan du inte säga att du inte kan något gällande ett ämne som du antagligen kan bättre än majoriteten av de sökande. Sådana gånger undrar jag hur personer kan  anses rimliga att arbeta inom HR-området, ja, tråkigt att ställa samma frågor om och om när flera skall anställas, men lite tankeverksamhet kan kanske ändå anses rimligt?  

Att ljuga eller vilseleda är givetvis fel, men faktorer som är till min nackdel men som det ej frågas om måste jag inte själv lyfta upp…